När jag skriver detta samlas EU-ländernas finansministrar i Bryssel, öppet den här gången i kontrast till det högst hemliga möte som hölls i början av maj i Luxemburg. Alla principer om öppenhet och insyn som villkor för politisk ansvarighet åsidosattes då eurozonens finansministrar ansträngde sig till det yttersta för att hemlighålla mötesaktionen där man enligt sedermera läckta uppgifter också lyfte katten på bordet, dvs. grunnade på tabut kring huruvida Grekland står inför en omstrukturering av statsskulden med utträde ur eurozonen som följd. Utmaningarna för den offentliga låntagningen och analyserna av de riskbenägna ländernas budget och skuldstruktur står fast, men för politikerna har det blivit en ändlös lek att inte vidkännas realiteter. Det är anmärkningsvärt till vilken grad det politiska maktskiktet i EU präglas av missriktade åtgärder, om ens några alls, och en slags kollektiv oerfarenhet och inkompetens.
Jag är inte den enda som härbärgerar dylika tankar. Financial Times reflekterade i en ledare förra veckoslutet på hemlighetsmakeriet kring finansmötet och konstaterade att det är oacceptabelt att de europeiska regeringarnas språkrör ljuger journalister rätt upp i ansiktet då de förnekade att mötet ens ägt rum. Offentlig kommunikationspolitik ska inte tillåta rena lögner, menade tidningen på ledarplats. Det är någonting vagt skrämmande då också de journalister som vanligtvis hålls bäst informerade leds bakom ljuset.
I Berlin har journalisterna anmodats till "ansvarsfull rapportering", uppenbarligen för att regeringen fruktar en reaktion på finansmarknaderna ifall det offentligt tillkännagörs att regeringen diskuterar det alla anar att den bör göra, dvs. hur man hanterar den trojanska hästen i eurozonen. Men i något skede är katt-och-råtta leken med offentligheten både ovärdig, odemokratisk och ointelligent.
Vår egen kommissionär Rehns språkrör Amadeo Altafaj är en mästare i att gömma sig bakom intetsägande uttalanden; vad allmänheten än kan anse om journalister så är det tvivelaktigt huruvida de förtjänar att spilla tid på att höra bara föraktfulla kommentarer i respons till sina frågor. Det är knappast i enlighet med vår offentlighetstradition, som visserligen i sig i många avseende kunde förbättras, att den finländska kommissionärens talesman utmärker sig i att ducka för frågorna så gott han kan och föra offentligheten bakom ljuset.
Ju kvistigare eurokrisen ter sig, desto skolmästaraktigare blir kommissionens språkrör i sitt förhållningssätt, vilket snarare ger fog för att nydaningen av den ekonomiska politiken är en enda stor PR-satsning med avsikt att ta en lång time-out för politikerna och skjuta upp särskilt Greklandsfrågan. Det senaste är att man tillstått en "omprofilering" av den grekiska statsskulden; en förskönande omskrivning för avskrivning av skulder som kommissionär Rehn hittills med alla medel undvikit att medge nödvändigheten av.
Det har blivit en offentlig mantra att man ska fortsätta ingå enorma lånesummor till de länder vars skuldebrev endast svårligen kan emitteras och vars ekonomiska politik finansinstituten demonstrerar att de har allt mindre förtroende för. Argumentet är att man inte får äventyra EU som integrationsprojekt och att allt annat än en forsatt uppbackning med mera lån förfelar den ekonomiska och monetära unionen. Däremot verkar det inte bli nån ände på lånen.
Analytikerna varnar för att den grekiska statsbudgeten är ohållbar också efter en konkurs eftersom intäkterna inte räcker till även om man undantar ränteutgifterna och att det ändå skulle uppkomma budgetunderskott som i sin tur ska finansieras. Och om de knotande euroländerna inte gör det kan andra länder kommer på fråga, kanske köper Kina mera statsobligationer än man redan gjort och styr om sitt beroendeförhållande med USA där man sedan länge finansierar det statliga budgetunderskottet.
De europeiska lånegivarna knotar och de redan skuldtyngda lånetagarna Grekland, Irland och Portugal likaså vad gäller lånevillkoren och räntan. Knotar angående de lånevillkor som IMF gått med på för de europeiska ländernas del gör också de så kallade tillväxtmarknaderna med Brasilien i spetsen som har i färskt minne de villkor Internationella valutafonden ålade dem under 1990-talet. Efterspelet till häktningen av IMF-direktören Dominique Strauss-Kahn kan resultera i en ändring av Internationella valutafondens politik i och med en ny direktör som knappast är europé; incidenten kan gå till historien som sexskandalen som fällde euroländerna i periferin.
Problemet med diskussionen kring EU i skuldkrisen har hittills varit att den inte tillåter någon reflektion kring alternativen till den här graden av politisk integration. Stödpaketet till Grekland ifjol var en vattendelare i och med att man med låneutfästelsen kringgick EU-fördragens uttryckliga förbud mot att euroländerna svarar solidariskt för varandras skulder. Den här låneautomatiken för de redan överskuldsatta länderna betyder att vi de facto har en så kallad överföringsunion, från engelskans "transfer union". Grekland hade inga förutsättningar att uppfylla utfästelserna som man ingick för ett år sedan och åtstramningen av finanspolitiken har inte bidragit till nån stimulering av ekonomin som kört i sank. Wall Street Journal noterade i en cynisk bisats i en artikel i veckan vilken makt den icke-folkvalda "eurokratin" besitter; eurozonen har försatts i en situation där länderna i norr bittert betalar i form av höjda skatter för de skuldsatta utsvävarna, som är lika bittra över förlorad suverenität och ekonomisk åtstramning. Däremot är den tyska förbundsdagen kritisk till den permanenta europeiska stabilitetsmekanismen ESM och kan ännu vägra att anta den.
Paradoxen är att euron fortfarande är så stark den nästan nånsin varit, vilket motsäger argumentet att penningmarknaderna inte skulle ha förtroende för gemenskapsvalutan. Med en inflation på 2,8% och styrräntan på 1,25% ser det ut som att vi kommer att få leva med inflationen i en nära framtid; inflationen minskar penningvärdet och naggar då i motsvarande mån på skuldbördan och det är enligt rykten i Bryssel det politiska resonemanget som ligger bakom. Då ansvariga ministrar hos oss har rättfärdigat låneautomatiken med att räntan annars stiger och exportindustrin får problem, håller argumenten helt enkelt inte; räntan är i dagsläget för låg, inflationen stiger och valutan är alldeles för stark. Dessutom har Europeiska centralbankens roll komprometterats ifråga om dess politiska obundenhet.
De orosmoln jag ser i systemet som utvecklats under det senaste året är hur det inkräktar på demokratin. Inte bara är det smått overkligt hur euroländernas regeringar (utom möjligen Slovakiens) går i ett lämmeltåg och trumfar igenom ett system som medför ytterligare skuldsättning av redan överskuldsatta länder och finanspolitisk åtstramning iställer för stimulans under en recession. Politikerna vägrar se realiteterna och dansar efter bankernas pipa då de blankt nekar till en nedskrivning av offentlig skuld i de mest stagnerade ekonomierna i EU. Jag hörde nyligen kommissionär Rehn utlova "strukturreformer utan like" i EU; medlemsländernas offentliga budgetmakt ska underkastas förhandsgranskning i Bryssel och man hotar länderna med böter om de inte i tillräcklig mån skär i budgeten, dvs. kapar service, sjuk- och hälsovård, utbildning och förmåner. Det är ett led i den så kallade europakten, ett politisk program som ska skapa konkurrenskraft genom en "översyn av lönesättningen" i euroländerna. I sin fulla utformning skulle de här åtgärderna som EU-institutionerna avser ro i hamn i sommar rimligtvis inkräkta även på löneförhandlingar och kollektivavtal, men frågan är om det ändå bara blir en uppblåsbar hoppborg.
Ändå är det någonting verklig skevt med ett system som föder och tar åt sig makt det egentligen inte besitter. För att inte säga att ett system som skulle garantera en fri och fungerande marknadsekonomi istället lägger upp byråkratisk detaljplanering och stryper ekonomin som stagnerar. Den allmänna opinionen, som klart motsätter sig en dylik politik, beaktas inte. Europeiskt samarbete kan rimligtvis genomföras på andra grunder än politisk integration i den skepnad vi har nu med absurd detaljreglering i ett rent ut sagt korporatistiskt system där politisk makt utövas utan tillräcklig insyn och ansvarighet. Frågan om vilken skepnad EU ska ta måste kunna debatteras och det ska finnas nyanser i debatten som inte ska släckas genom konstaterandet om att det europeiska projektet inte får äventyras.
