Med tanke på all den uppståndelse som mina senaste två kolumner fick, och den flod av hatbrev som har sänts till min dator, borde jag väl ta tillfället i akt att än en gång kommentera debatten om svenska språkets ställning i Finland. Men jag tycker inte om att upprepa mig. Dessutom störs jag av att åtskilliga av mina vedersakare förefaller tro att jag är en "rasistisk" (ordet används ofta i hatbreven) historiker som föraktar, förringar och förnekar det finska inslaget i äldre svensk historia. Därav innehållet i denna kolumn.
Under två helger i följd har jag och min fru vistats i Värmland, ett naturskönt landskap norr om Vänern, dignande under sekelskifteskultur, skogar, herrgårdar, promenadstigar och gästfrihet. Att besöka Rackstadmuseet i Arvika är som att dyka rakt in i den atmosfär av jugend, Arts and Crafts och nordiskt ljus som dyrkades för ett sekel sedan men som är i det närmaste bortglömd idag. På den lilla operan i Karlstad uppförs för tillfället hela Wagners Der Ring des Nibelungen med sångare i världsklass, ett musikaliskt kraftprov som få kulturinstitutioner, om någon, i den europeiska landsorten torde kunna matcha. På gårdarna utanför staden vårdas minnet av Fröding, Lagerlöf och Sahlströmskonstnärerna ömt. Ironiskt nog är detta okänt för mängder av icke-värmlänningar. Till den svenska schablonbilden av landskapet hör snarare rally, raggarbilar, dansbandsorkestrar och en dialekt som stockholmare gärna gör sig roliga över.
Men det finns även en historisk sida av den värmländska identiteten som förtjänar att framhävas. Under medeltiden och den tidigmoderna eran var landskapet mycket glest befolkat - ett antal spridda jordbruks- och fiskebygder mellan det malmrika Bergslagen i öster och Norge i väster. Detta uppfattades både som ett problem och som en tillgång av statsmaktens representanter, liksom av landsbygdsentreprenörer i andra delar av det svenska riket, i synnerhet i öster.
Resultatet var en omfattande folkomflyttning inom rikets ramar. Tiotusentals människor flyttade från den östra till den västra riksdelen. Från det finskspråkiga Finland, särskilt från Savolax och nordöstra Tavastland, bröt mängder av bönder ("skogsfinnar") upp för att slå sig ned i de nord- och västsvenska ödemarkerna i syfte att bryta ny bygd. Vissa flydde från hungersnöd, krig och farsoter. Andra uppmuntrades av makthavare som önskade en större befolkning, det vill säga fler skattebetalare.
Migrationen kan dateras till tiden mellan 1570-talet och 1660-talet. Nykomlingarna var svedjebrukare som angrep skogsmarkerna med traditionella metoder, väl medvetna om att deras extensiva ekonomi inte riskerade att kollidera med grannarnas likartade ambitioner. Det fanns gott om plats. Senare, när det blev viktigt att reservera skogsresurser för kolning till bergsbruket, hade de finska familjerna blivit så bofasta att de dominerade bygderna. Och så förblev det länge. På 1700-talet präglades stora delar av Värmland, liksom områden i Närke, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, av finska bondgårdar och fäbodar, inte sällan på ensligt belägna höjder, där man vallade kor på igenvuxna svedjor. Lantbruket var tillräckligt flexibelt för att kunna svänga från odling på eldhärjad mark till blomstrande boskapsskötsel.
I flera sekler var dessa värmländska bygder lika finska som Savolax. Folkkulturen överlevde, med storfamiljer, lagarbete, rågodling med jästa rågbröd, näverhantverk, jordbruksteknik ("finnplogar", det vill säga gaffelårder) och enrummiga rökstugor som utgjorde kombinerad bostad, bastu och torkhus. Det faktum att man gärna gifte sig med folk i den egna gruppen medverkade till att traditioner fortlevde i generationer. I regel lärde sig "skogsfinnarna" även svenska, myndigheternas och grannarnas språk, och var oproblematiskt tvåspråkiga. När folklivsforskare och traditionsupptecknare började intressera sig för bygdekultur på 1800-talet och i början av 1900-talet fann de att "finnbygderna" ännu hade en markant etnisk identitet med sång, musik och folktro som avvek från det standardsvenska. Ännu på 1960- och 1970-talen fanns det personer i norra Värmland som kunde tala finska, de sista bevararna av en tradition med fyrahundraåriga rötter.
Att finnbygdskulturen dog ut berodde inte på att den förföljdes eller förtrycktes. De kulturkollisioner och lokala konflikter som ibland alluderas till i litteraturen är osynliga i de historiska källorna. Istället rörde det sig om den gamla vanliga historien: landsbygdskulturen, både den svenska och den finska, offrades på industrialiseringens och urbaniseringens altaren. Med avfolkning och nya arbetssituationer i städer och på bruk gick en epok i graven.
Idag är minnet av finnbygderna påfallande levande i Värmland. Gamla gårdar restaureras och bevaras. Vandringsleder utstakas. Historien om kulturbärarna och bygdebrytarna från Savolax berättas och illustreras dessutom i nationella historiska översiktsverk och guideböcker, som i Nils Erik Villstrands Sveriges Historia, vol. 4 (Norstedts), och min egen Upplev Sveriges historia (Bonniers), båda nyutkomna. Denna historia, om hur tvåspråkiga savolaxare bokstavligt talat skapade en stor del av det svenska kulturlandskapet, är dock okänd för flertalet män och kvinnor i såväl Sverige som Finland. När jag berättar om historien blir de flesta (det vill säga utanför finnbygderna i Värmland) häpna. "Skogsfinnarna" har förpassats till historiens glömda skrymslen.
Att jag tar upp ämnet här, och i andra sammanhang, beror på att det tydligt visar på vikten av historiska erfarenheter, framför allt på det ovedersägliga faktum att förändring i sig är den enda konstanten. Allt ändras - kultur, språk, makt. Det enda vi med säkerhet vet om dagens situation är att den inte kommer att bestå. Att lära av de erfarenheter som erbjuds av det förflutna kan inte annat än att berika oss. Historien om Värmlands svensk-finska förflutna vittnar om hur berikande och kreativa kultur- och språkmöten kan vara. Det är inte en historia som uppskattas av främlingsfientliga element, av människor som är motståndare till invandring, eller av nationalistiska talesmän för enspråkighet, men det gör den inte mindre viktig och inte mindre sann.
