Del 3 i en artikelserie. Mot alla odds tog religionen en plats på den globala agendan i samband med den islamistsiska revolutionen i Iran 1979. Detta sammanföll med den religiösa högerns frammarsch i USA. På 1980-talet riktades fokus på europeiska frågor med anknytning till invandrarnas religiösa liv. Samuel Huntingtons tes att det kalla kriget följs av civilisationernas konfrontation 1993 utgjorde en god jordmån för en betoning av kulturens och religionens betydelse. Ämnet kom att bli det främsta temat i den internationella politiken efter terrordåden den 11 september 2001 och i det krig mot terrorismen som följde.
Den tolkning som framhåller det specifika i 2000-talets religiösa yttringar har varit så betydande att också staternas kollektiva intresse väckts. Under de senaste åren har det grundats flera organisationer som har till sin uppgift att främja en dialog mellan kulturer, religioner och civilisationer. Anmärkningsvärt är staternas centrala roll i sammanhanget. Som exempel kan nämnas Alliance of Civilizations, som tillkommit på initiativ av Turkiets och Spaniens premiärministrar. Också Finlands president Tarja Halonen har varit aktiv engagerad i alliansen. Vad handlar då en sådan dialog om?
Tre orosmoment
Den religiösa verksamheten och religionsdialogen är inte enbart en fråga som angår de religiösa samfunden utan den är också en statlig angelägenhet. Makthavarnas oro består av tre teman som har det gemensamt att de förenar en oro för det allmänna samhällssystemet och en radikalisering av den politiska oppositionen. Mellan dem förefaller det att finnas starka länkar som betonar inbördesberoendet i dagens värld.
- I många länder har den politiska oppositionen eller en del av det politiska systemet organiserat sig under ett religiöst paraply. Det här gäller i USA men också i många muslimiska länder. I dessa länder lyfter de religiösa krafterna fram missförhållanden inom statsförvaltningen, såsom förföljelser av oppositionen, korruption och en dubbelmoral. Dessa upplevs som hot, vilket de senaste årens utveckling i Turkiet visar.
- En religiöst motiverad, våldsbenägen radikalisering och motståndet mot en sådan kännetecknar många länder både i väst och i tredjevärlden. Terrorismen hämtar sin näring ur fundamentalistiska religiösa rörelser och med det som förevändning har det skapats omfattande kontrollsystem och medborgarnas grundrättigheter har begränsats.
- I väst förknippas oron speciellt vid radikaliseringen av islam och vid många etniska minoriteters försämrade socio-ekonomiska situation. Dessa synes ha ett samband. Utifrån dagens utvidgade trygghetsuppfattning framstår all verksamhet som avviker från det normala som suspekt. Botemedlet är "social kohesion" och åtgärdar som främjar integrationen.
Skandal och dialog
Religionen har kommit att framstå som en postmodern skandal med negativa förtecken. En utbredd uppfattning i det sekulariserade väst är att den etniska och religiösa indifferens som upplevs känneteckna invandrare i själva verket hotar rådande samhällssystem. Till detta hör många nationella och internationella förvaltnings- och skyddsmekanismer, med vilka man med käpp och morot försöker kontrollera en överdriven religiositet.
Intresset för en statlig religionsdialog har sin grund i det faktum att sociala, politiska och säkerhetsproblem allt mer har influerats av religionen. Dessa problem och föreställningar har med medias hjälp fått en global spridning. Dialoger förs ofta på ett religiöst, politiskt och akademiskt plan. Utmärkande är att för en abstrakt diskussion.
Det första skedet i en dialog handlar om att väcka förtroende mellan deltagarna. I ett andra skede försöker man finna realistiska och gemensamma mål att ventilera, det vill säga den egentliga dialogen. Det tredje och allra svåraste skedet är att omsätta tankar i konkret handling. Frågor som är centrala för en dialog är oftast besvärliga och komplexa. Att förändra en situation som förorsakats av en ojämn fördelning av globala resurser är inte lätt.
Ur ett statligt perspektiv torde dialogen främst har en förtroendeingivande meningsöverbryggande funktion. Däremot håller jag för osannolikt att dialogen åtminstone på kortsikt skulle ha någon större praktisk betydelse. Framförallt därför att merparten av frågeställningarna inte a priori har någon religiös lösning. Detta kan vara dialogens svaghet. Om man med till buds stående medel inte kan nå konkreta lösningar som tillfredsställer respektive part framstår dialogen lätt som en i mängden av kontrollmekanismer.
Problem när allt blir religion
De religiösa och kulturella frågeställningar som invandrare i Finland bär på är av ovanligare slag än i många närbelägna länder. Situationen börjar allt mer påminna om förhållandena på annat håll. Det är anmärkningsvärt att en traditionell finsk religiös konservatism lyser med sin frånvaro. Den lutherska kyrkans väckelserörelser, pingstvännerna och Jehovas vittnen får vara i fred, också om deras världsbild rätt mycket påminner om den världsbild som många religiösa invandrare har.
En överdriven religiositet skrämmer. Sett ur invandrarnas religiösa samfunds perspektiv är detta absurt. De stöder människorna i vardagens bekymmer och erbjuder en värdegrund för mötet med vardagens utmaningar. Människornas största oro gäller den egna välfärden och barnens framgång. De sociala nätverken stöder dessa strävanden. Många är värdekonservativa, liksom religiösa människor i allmänhet, det är invandrarnas förmån.
Invandrarnas liv fylls till synes av religion och kultur. När allt ses med religiösa förtecken uppstår problem. Annat i livet, såsom den sociala och ekonomiska situationen och frågor i anslutning till samhällsengagemanget, hamnar i bakgrunden. Det centrala i en statlig religions- och kulturdialog är det politiska systemet, tryggheten och integrationen.
Det är möjligt att problemet handlar om uppställningen. Religiositeten är inte en fråga för samhället eller Europa. Den ser ut att präglas av ett utanförskap. Detta är ändå inte fallet, men man får ändå känslan av att samtalsparten är en utomstående storhet. Så gott som all religiös fundamentalism utgår från att dagens värdekonflikter är globala och handlar om alla viktiga grundfrågor. Att under sådana premisser föra en dialog sker utifrån en försvarsposition.
Tuomas Martikainen,
[email protected]
Forskardoktor, Finlands Akademi/Åbo Akademi
Läs seriens första del | Läs sista delen (del 4) i artikelserien
