Del 4 (av 4) i en artikelserie. Berättelsen om Babels eller Babylons torn är en biblisk myt om hur språk och kulturer föddes och om det virrvarr detta förorsakade. Enligt sägnen ville människorna bygga ett torn ända upp till himmelen. Det fick Gud att bli förgrymmad och som straff blandade han ihop människornas språk och skingrade dem runt världen. Berättelsen om Babels torn illustrerar övergången från ett idealtillstånd till kaos och enhetskulturens förfall.
Den språkliga enheten som garanti för enhetskulturen har ansetts vara ett livsvillkor för de moderna nationalstaterna. Det finska språket är centralt för den finska nationalismen. "Ett språk, ett sinne" var enligt nationalfilosofen J.V. Snellman det viktigaste för den nationella ideologin. Likväl blev det självständiga Finland en tvåspråkig stat med både finskan och svenskan djupt förankrade i lagstiftningen, i de nationella strukturerna och i kulturlivet.
En central strävan i det nationalideologiskt genomsyrade utbildningsväsendet har varit att standardisera finskan och svenskan och utjämna dialektala skillnader. Samtidigt har andra språkuttryck, språk och kulturgruppers rättigheter förtryckts. I fråga om samer och romer har det skrivits dystra avsnitt i nationens historia.
Mångspråkighet
Mångetniska, - språkiga och -religiösa samfund gnager på nationalideologins centrala pelare. Åtskilliga samhällsvetare har dryftat frågan om hur nationalstaterna förändras i en värld som blir allt mer global. Enligt Matthias Koenig och Paul de Guchteneiren är globaliseringen en utmaning för nationalstaternas minoritetspolitik eftersom nationernas gränser försvinner och det blir allt svårare att motivera en nationalistisk politik.
Mångspråkigheten har alltid varit en del av den moderna staten, något som i växande grad håller på att bli väsentligt ur minoritetspolitisk synvinkel. En bakgrundsfaktor är att olika slag av minoritetsfrågor, från att ha varit marginella företeelser under de senaste decennierna, fått en central betydelse. Ursprungsbefolkningens rättigheter, traditionella kulturella och etniska minoriteters ställning och frågor i anknytning till emigrationen är skilda företeelser som håller på att bli en komplex helhet.
Betydelsen av den internationella rätten och överstatliga organisationers roll som språkrör för minoriteter har ökat. T.ex. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och den europeiska människorättsdomstolen befattar sig i allt högre utsträckning med den nationella minoritetspolitiken. Därtill kommer att EU:s betydelse i kultur- och socialpolitiska frågor har ökat. Lagen om lika berättigande (2004) som tillkommit på ett EU-direktiv stipulerar en märkbar förändring då det gäller lika berättigandet och har därmed konsekvenser för olika minoritets ställning inom unionen.
Som en följd av globaliseringen styrs staternas verksamhet i större utsträckning än tidigare av de tolkningar av olika rättigheter som oberoende aktörer gör. Den växande emigrationen bidrar till att dessa frågor finns med på dagordningen. Invandrarnas och deras efterkommandes språkliga rättigheter torde bli allt mer betydelsefulla. Ur ett nationalistiskt perspektiv upplevs detta som ett hot, ett kaos förorsakat av Babels torn som ifrågasätter den nationella enheten.
En ny minoritetspolitik?
Staten kan inte vara språkligt neutral, utan alla de beslut som angår språk har verkliga konsekvenser. Förändringarna i en nationella och en global miljö ser helt olika ut beroende på om det gäller minoritets- eller majoritetsgruppernas vardag. På sätt eller annat upplever förtryckta minoriteter förändringar som en möjlighet, medan de framstår som hotfulla ur en minoritets perspektiv som åtnjuter någon form av särställning. I Finland kan t.ex. romer, samer och nya invandrargrupper få nya möjligheter medan speciellt finlandssvenskarna är bekymrade över sin ställning. För den finska folkmajoriteten igen upplevs förändringarna äventyra finskans dominerande ställning.
I Finland kan vi anta att språkpolitiken blir en het fråga för minoritetspolitiken eftersom finskans ställning är så central för den nationella identiteten. Min bedömning är att detta kulminerar i en diskussion om svenskans och ryskans ställning i Finland. Det svenska språkets ställning är traditionellt sett mycket stark, men det finns tecken som tyder på att solidariteten med tvåspråkighetsideologin svalnar. Exempel på en dylik utveckling finns att läsa i Mikko Lehtonens och Olli Löyttys bok Kolonismin jäljet (Spåren efter kolonialismen), där de ställer frågan om Finland varit en koloni till Sverige. Liknande tankegångar förefaller att framföras i olika sammanhang. Dessa tankar utgår från att nationen definieras utifrån en tydlig nationalistisk diskurs som en motvikt mot den dynastiska föreställningen att språket ingalunda är det centrala för identiteten. Steget från koloni till att uppfatta alla svensktalande som inflyttade koloniherrar är inte långt.
De ryskspråkiga är redan nu landets största språkminoritet bland invandrarna. Ifall emigrationen fortsätter att öka är det befogat att anta att en det till en betydande del beror på närheten av rysktalande länder och skillnaden i levnadsstandard. Inställningen till rysktalande är mycket negativ, åtminstone då det gäller identiteten. Detta framgår tydligt i de attitydundersökningar som Magadaleena Jaakkola gjort. År 2007 hade ca hälften av finländarna en negativ inställning till den ryska inflyttningen. De rysktalande placerades i botten på hierarkin tillsammans med somalierna. Det skulle dessutom vara en politiskt svår nöt att ge det ryska språket en officiell ställning i Finland, eftersom detta i de forna sovjetstaterna skulle ses som ett utslag för den imperialistiska språkpolitik som varit utmärkande för Ryssland.
Språket och mångspråkigheten håller på att bli ett nytt tema i dagens mångskiftande samhällsdebatt. Diskussionen bestäms uttryckligen av finskhetens självdefinition där det finska språket har en central betydelse för identiteten. Det mångspråkiga och - kulturella Europa är nationalisternas Babel.
Tuomas Martikainen,
[email protected]
Forskardoktor, Finlands Akademi/Åbo Akademi
Här avslutas den fyradelade serien. Läs del 1.
Källor:
Magdalena Jaakkola (2009) Maahanmuuttajat suomalaisten näkökulmasta: asennemuutokset 1987-2007. Helsinki: Helsingin kaupungin tietokeskus.
Matthias Koenig & Paul de Guchteneire (toim.) (2007) Democracy and Human Rights in Multicultural Societies. Aldershot: Ashgate.
Joel Kuortti, Mikko Lehtonen & Olli Löytty (toim.) (2007) Kolonialismin jäljet: Keskustat, periferiat ja Suomi. Helsinki: Gaudeamus.
