Både svensk och finne - ett land med två kulturer

Av Herman Lindqvist
(Festtal på svenska dagen i Åbo 6.11.2008)

Min damer och herrar - ärade Festpublik!

Vid sådana här tillfällen brukar man citera de stora skalderna för att frammana den rätta upphöjda stämningen.

Jag ska citera, kanske inte vår största skald, men en som träffat huvudet på spiken och vars verser många av er har sjungit många gånger:

Minnet...jag har tappat mitt minne,
Är jag svensk eller finne....kommer inte ihåg....

Åt detta kan man dra på munnen, men det finns en mörk sanning i botten, något som ni alla kanske känner igen.

Är finlandssvensken svensk eller finne? Kan man vara BÅDE svensk och finne?

Vi ska se.

Alla ni här som är äldre än fyrtio år vet exakt vad det var för väder den 6 november 1632 utanför staden Lützen i Sachsen. Dimman låg tät över Lützens kullar - det kommer vi ihåg, även om vi inte minns så mycket mer från historieundervisningen.

Varför har denna exakta, men för årstiden helt normala, väderleksobservation från en tysk stad för på dagen exakt 376 år sedan, ansetts så viktig att vi alla bär med oss denna kunskap? Jo, för att HJÄLTEKONUNGEN Gustav II Adolf stupade i dimmorna denna förmiddag vid Lützen. Att han stupade berodde bara delvis på dimman. Han hade fått en alldeles ny och alldeles för snabb häst. Kungen var dessutom närsynt men kunde av prestigeskäl inte rida i fält med glasögon på näsan. Och då han en gång var sårad och ramlat av hästen, var han alldeles för tjock och tung för att hans närmste man skulle få upp honom på hästen igen. Därmed var kungens öde beseglat. I dag vet ungdomar inte mycket mer om Gustav II Adolf än att han stupade. Ingen minns längre vad Svenska Folkpartiets grundare Axel Lille skrev den 6 november 1908: " Gustav II Adolf är vår historias största minne, väl värt att bliva den medelpunkt, kring vilken Finlands svenska befolkning skrider till samling på en dag, då denna ur sina hävder vill hämta nytt mod och nya krafter i striden för sin rätt att vara sig själv, att bevara sin nationalitet".

Jag hade förmånen att gå hela min skoltid i utmärkta finlandssvenska skolor i Helsingfors. Varje morgon den 6 november steg rektorn eller annan person av stor auktoritet upp i talarstolen och höll ett tal som inleddes med "Dimman låg tät över Lützens kullar" Så berättades alltid den gastkramande historien om drabbningen och de första skolåren hoppades jag alltid att kungen skulle klara sig - men det slutade alltid lika illa. Därpå steg vi upp och sjöng Modersmålets sång. Dagen hette Svenska Dagen och man skulle köpa eller sälja svenska dagen märken. Varför just denna dag var svenskare än andra fick man aldrig riktigt klart för sig. Men högtidligt var det. Riktigt högtidligt blev det om vi dessutom fick sjunga samma psalm som kungen och hans armé hade sjungit den där morgonen 1632:

Förfäras ej - du lilla hop
Fast fiendens larm och rop
Från alla sidor skalla
De fröjdas åt din undergång
Men deras fröjd ej bliver lång
TY låt ej modet falla

Den högtidliga stämningen släppte inte förrän vi tågade ut ur salen under djup tystnad - och då alltid någon lustigkurre viskade - så högt han vågade: "Äla skaka snadi kasa..."

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna som går över såväl Vanda som Aura å. Svenska dagen - publiken har i hundra år påmints om Lützens dimma och Modersmålets sång har klingat, fast kanske inte alltid så härligt som man skulle önska, i exakt 100 år.

På dagen för hundra år sedan var svenska språkets ställning hotad i Finland. Här i Åbo gick 5000 människor i fackeltåg genom staden till Per Brahes staty och till en festgudstjänst i Domkyrkan. I Helsingfors arrangerades tre stora fester samtidigt, alla salar var fullsatta. Likadant var det i alla städer i det svenska Finland. Tiotusentals finlandssvenskar var på marsch den kvällen då den allra första Svenska Dagen från det året, 1908, blev den 6 november alla finlandssvenskar nationaldag. Det var innan Finland fick sin egen nationaldag, det var ju den 6 december 1917 - Ja den är t o m äldre än Sveriges nationaldag och firandet av svenska flaggans dag - som började 6 juni 1916. Finlandssvenskarna var först - för finlandssvenskarna låg i första skyttelinjen, de var de mest utsatta och i största behovet av samling och kollektivt stöd. Hotet kom från många håll.

Det ryska Storfurstendömet Finland var kring förra sekelskiftet en sjudande kittel av politiska, ekonomiska, sociala och språkliga motsättningar som var inhemska men som fick sin laddning av utvecklingen i Kejsardömet Ryssland.

År 1904 sköts den ryske generalguvernören Bobrikov ihjäl av finlandssvensken Eugen Schauman. Anarkistiska - revolutionära grupper verkade i landet. Nya politiska partier grundades. Socialdemokraterna 1903, Svenska Folkpartiet 1906. Strejker, demonstrationer och sammanstötningar var vanliga. Kampen gällde också utvidgad rösträtt - framförallt kvinnors rösträtt där ju Finland var först av alla länder i Europa, nästan tjugo år före Sverige. Lantdagsreformen av år 1906 gav Finland enkammarsystem, vilket var unikt i Europa och plötsligt fick en miljon finländare rösträtt - vilket var en enorm förändring av den politiska scenen. Det var därför det nya svenska partiet hette FOLK- partiet, det gällde att få med sig hela det svensktalande befolkningen, även fiskarna och bönderna nu när även de hade rösträtt. Så hade man inte tänkt tidigare.

Spänningen ökade i landet för varje år. Delar av befolkningen, både till höger och vänster beväpnade sig. Alla politiska barometrar pekade på storm - och storm blev det.

År 1908 var de svenskspråkiga i Finland ca 11 %, men i städer som Helsingfors var nästan halva befolkningen svensktalande. Alltså fanns de svensktalande inom alla samhällslager - även inom den nya arbetarrörelsen. Det första arbetarpartiet i Finland grundades av en finlandssvensk adelsman, Nils Robert af Ursin och Helsingfors Arbetarförening grundades av en annan sådan adelsman Viktor von Wright. Samtidigt kan man påminna om att högerpartier och framförallt det brinnande finsknationella partiet grundades av en finlandssvensk som från början inte ens kunde finska, han hette då Georg Zacharias Forsman - men gick till historien som Yrjö - Koskinen. Hans och de andra finsksinnades store profet var ju J V Snellman - som för övrigt föddes i Stockholm och som inte heller kunde finska från början och hans profet den förste vetenskapsmannen som intresserade sig för finska språket och finsk kultur - finlandssvensken Henrik Porthan - som på 1700-talet forskade och skrev om den finska poesin, folktron och finska språket - på latin här vid Åbo Akademi.

På samma sätt var det ju en finlandssvensk, Mikael Agricola från Torsby i Pärnå - som skrev de allra första texterna på finska - ABC- boken, bönboken och bibeltexter, alla tryckta i Stockholm, eftersom det inte fanns något tryckeri i Finland förrän hundra år senare, då Åbo Akademi hade grundats.

Männen bakom den nya lantdagen 1906 och de lagar som gav nya politiska rättigheter var också finlandssvenskar: Leo Mechelin, som visserligen hade tyska som hemspråk men som övergick till svenska i femtonårsåldern. Den andre hette Robert Hermansson.

År 1908 - då den första Svenska Dagen-festen arrangerades kände sig de svensktalande i Finland särskilt hotade. De finsksinnade hade dragit i gång en ny kampanj för förfinskning av Finland. Ett stort antal finländare med svenska namn lät förfinska sina namn. Så hade skett redan långt tidigare då t ex författaren Alexis Stenvall blev Alexis Kivi. Den nya förfinskningsvågen var mycket framgångsrik i alla samhällslager, men kom att framförallt beröra medelklassen. Många skaffade sig ett dubbelnamn med ett svenskt och ett finskt, som t.ex. Gallen-Kallela eller Danielsson-Kalmari. Många av de förfinskade namnen upphöjdes och fick en ny. nästan adlig klang som Neovius som blev Nevanlinna eller den gamla rikssvenska orgelbyggarfamiljen Thulé, som blev Tulenheimo. Man räknar med att på några få år fick ca 100 000 personer nya namn. Men de tre första av den unga republiken Finlands presidenter; Ståhlberg, Relander och Svinhufvud bytte aldrig sina efternamn, bara sina förnamn. Ukko Pekka Svinhufvud - härstammade från en äkta svensk karolin av urgammal frälsesläkt från Dalarna. Mannerheim hette självklart Mannerheim hela tiden, precis som hans rikssvenske farfarsfar hade hetat då han slog sig ner i Nyland på 1780-talet. Den ende av de blivande presidenterna som bytte alla sina namn vid den här tiden var den unge Johan Gustav Hellsten - som gick till historien som Juho Kusti Paasikivi.

I dag kan man se förfinskningskampanjerna som ett naturligt steg - alternativet var förryskning och den ville ingen ha.

Som ni ser var svensktalande finländare och finländare med svenska namn med och skapade det moderna Finlands historia. Det är inte särskilt märkligt för svenska har talats i Finland sedan tidig medeltid eller lika länge som det funnits ett språk som man kan kalla svenska. Det var faktiskt innan det fanns ett klart avgränsat land som hette Sverige och innan någon hade hört ordet Finland.

Då jag gick i skola fick vi lära oss mycket om de blodiga korståg som svenska kungar skulle ha drivit mot de vilda hedniska finnarna, de första och vildaste fanns här i Åbotrakten. I dag tror man inte längre att det gick till så. Södra Finlands anknytning till Sverige gick ganska långsamt och fredligt till, framförallt därför att det inte fanns någon utvecklad stat eller samhällsbygge i Finland som kunde organisera något större motstånd. Dessutom hade de äldsta Sveakungarna inga resurser att mobilisera ett korståg med. Befolkningen här i Finland var mycket liten, kanske bara några tiotusen då de s.k. korstågen inleddes. Sveakungarna expanderade österut i kampen om handelsvägar och skatteinkomster i konkurrens med danskar, tyskar och framförallt ryssar från Novgorod. Sveakungarna vann den kapplöpningen och resultatet blev att de finländska landskapen flätades in i det svenska riket på ett lika naturligt sätt som Härjedalen, Småland eller Ångermanland.

Svenska och tyska handelsmän slog sig ner på den östra sidan Bottenhavet, med dem kom präster, knektar och skatteindrivare. Resultatet blev att livet öster om Bottenhavet var exakt detsamma som väster om detta innanhav.

Befolkningen på den östra sidan om Bottenviken hade samma kung, riksråd, lagar, pengar, kyrka, skyldigheter och rättigheter som befolkningen på den västra sidan. Finländarna var med om att välja kungar vid Mora sten redan från år 1362 och sedan dess satt finländare med vid konungens rådsbord.

Finska soldater var en mycket viktig del av den svenska armén - utan de finska soldaterna hade Sverige aldrig blivit en stormakt. Långt över 100 000 finska pojkar stupade under blågul fana i kapen för den svenske kungen, inte bara på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter och Lützens kullar - utan även i Poltava och i kalabaliken i Bender.

Allteftersom Sverige utvecklades och växte i storlek och betydelse, utvecklades den finländska sidan på exakt samma sätt. Finland fick städer, kyrkor, universitet - Åbo akademi kom nästan 20 år före universitetet i Lund, skolor, handel och samfärdsel.

Resultatet blev att Finland tidigt knöts till Västeuropa. De finska bönderna blev aldrig livegna. Finland fick samma västerländska kristendom som resten av Norden och Västeuropa. Finland fick en västerländsk rättsuppfattning, administration och kultur.

Finländare var med i alla svenska riksdagar t o m 1809. Finländare var riksråd, biskopar j en gång t o m Sveriges ärkebiskop, Carl Fredrik Mennander. De var medlemmar i Svenska Akademien och de var svenska ambassadörer i utlandet. De hade höga funktioner i hovet.

Två gånger styrdes hela det svenska riket av finländare, som då Arvid Horn -fredens general, född på Vuorentaka i Halliko socken, var regeringschef i nästan två decennier i början av 1700-talet och då Gustav Adolf Reuterholm från Sjundeå, hade den politiska makten så länge Gustav IV Adolf var omyndig.

Sverige och Finland var helt enkelt samma land i sju hundra år. Det var inte två riken som unionen Sverige - Norge. Det var inte ett rike, Sverige, som ockuperade ett annat, Finland. Det var ett enda land. Under dessa 700 år var det aldrig någon nationell, folklig frihetskamp mot rikssvenskar. Klubbekriget och andra uppror var lokala resningar mot grymma länsherrar eller enväldiga kungar - precis som folket i Dalarna och i Småland reste sig mot grymma kungar och tyranner från Stockholm.

Sverige hade 36 krig mot Danmark, 33 krig mot Ryssland, fyra mot Norge - men aldrig något mot Finland - därför att Sverige och Finland var samma land, hopflätat i en 700 år lång historisk ödesgemenskap.

Detta faktum, denna ödesgemenskap, är något som man i dag - av någon egendomlig anledning - gör allt vad man kan för att förtränga, både Sverige och i Finland - men vår historia är ingenting att skämmas för - varken för rikssvenskare eller finländare.

Denna gemenskap slets sönder i 1808-1809 års krig - kriget som sprängde det svenska riket.

Vi ska inte här gå in på alla detaljer i kriget - men vi ska påminna oss vissa fakta. Kriget var en av de stora politiska och militära rörelserna som pågick över Europa direkt knutna till Napoleon- krigen.

Samtidigt som det stora förräderiet förbereddes på Sveaborg kom de ryska trupperna hit till Åbo. Kriget var då alltså långt ifrån avslutat, det var ännu inte ens tal om eldupphör eller fred. Vad som gällde var att, fienden, ryska trupper invaderade Finland.

Vad gjorde då myndigheterna i Åbo, Finlands viktigaste stad? Jo - här tog man emot ryssarna med varma händer, breda leenden och värmande brasor. Stadens fäder lät värma upp Åbo slott och andra lämpliga byggnader där ryska officerare och andra höga herrar kunde bo.

Eftersom biskopen och landshövdingen här var de högsta ämbetsmännen i Finland blev deras agerade vägledande för alla andra ämbetsmän. Biskopen och landshövdingen svor omedelbart ryssarna trohetsed och uppmanade alla inom förvaltning och kyrka i Finland att göra likadant. Prästerna ombads bedja för " den av Gud Allsmäktig Tillförordnade Överheten."

Ända fram till våra dagar har historiker försvarat det som hände med att säga att "deras måttfulla uppträdande säkrade Finlands autonomi."

Det var bara det att vid denna tidpunkt i kriget hade ingen talat om autonomi. Tvärtom. Då Åbo väl var intaget lät tsar Alexander utfärda en proklamation som sändes ut över hela Europa, i vilken Finland förklarades för alltid vara en del av det ryska riket. Ordet autonomi hade ännu inte nämnts.

Tankarna går osökt till vad den samtida mycket slipade franske statsmannen Talleyrand brukade säga: "Förräderi är bara en fråga om datum".

Efter festligheterna i Åbo kunde stad efter stad i Finland intas under i stort sett lika gemytliga former.

Men så hände något som man inte talat så mycket om, men som det borde talas om mycket mera. Motståndet kom inte från den styrande eliten utan från ett helt oväntat håll - från bönderna och de började på Åland där bönderna befriade sig själva. Sedan följde bönderna i det inre och i östra Finland.

På sommaren 1808, då den svenska armé - som helt enligt planerna - dragit sig norrut, äntligen vände om och gick till motanfall och då Adlercreutz segrade vid Siikajoki och Revolax gick de finska bönderna också till attack. Bönderna tillgrep den uråldriga finska skogskrigsföringen, små grupper som rycker fram ur skogen, omringar och skär av den ryska enheten som kommer åkande, tillintetgör fienden och drar sig snabbt tillbaka in i skogen igen. Det var samma taktik som finnarna sedan använde så sent som i andra världskriget.

Det är intressant att se att de finska bönderna gick till angrepp ungefär samtidigt och med samma metoder som spanjorerna angrep de invaderande franska trupperna. Det var där och nu i Spanien som begreppet gerillakrig föddes. I Finland hette det "motti- taktik." Bonderevolterna tvingade ryssarna att flytta trupper från kusten österut.

Samtidigt fördes svenska förstärkningar till Åland och flera landstigningsförsök gjordes samtidigt som den svenska armén gick ännu längre söderut.

Hade krigslyckan vänt?

I detta ögonblick, under några veckor sommaren 1808 stod allt och vägde. Kriget kunde ha vänts till Sveriges fördel - om kungen hade lyckats med sina truppförstärkningar, samtidigt som armén ryckte söderut. Men den ständigt otursdrabbade Gustav IV Adolf misslyckades naturligtvis med detta som med nästan allt han tog sig till. Kungen blev avsatt i mars 1809. Statskuppen på Stockholm slott leddes av Adlercreutz och andra officerare med anknytning till Finland och kriget här.

När allt detta hände i Sverige, trädde den då bara 34 årige Alexander fram inför Finlands adel, präster, borgare och bönder och på flytande franska höll han ett tal där han förklarade att "Finlands folk nu hade upphöjts bland nationernas antal." Talet tolkades till svenska av Finlands förste generalguvernör, Göran Magnus Sprengtporten, en f d rikssvensk officer som deserterade till Ryssland redan på Gustav III:s tid. Ingenting sades på finska.

Finland var nu ett ryskt storfurstendöme med inre autonomi. Modern forskning har visat att det inte alls var biskopens och landshövdingens ryggmjuka och "måttfulla uppträdande" i Åbo som gav finländarna inre autonomi, utan tvärtom. Det var arméns framgångar på sommaren 1808 och i synnerhet de finska böndernas motstånd, som tvingade fram autonomi - beslutet.

Tsaren ville till varje pris undvika att Finland skulle bli som Spanien under Napoleon, dit ständigt nya trupper måste skickas, där upproret var permanent. Tsaren behövde snabbt få lugn och ro i Finland, de ryska trupperna, de var över 80 000 man mot slutet, måste sättas in mot Napoleon. Därför behandlades Finland med mildhet.

Därmed gick Sverige och Finland skiljda vägar.

Som ett resultat av den långa ödesgemenskapen med Sverige hade storfurstendömet Finland en färdig fungerande administration och tack vare den västerländska bildning som medel- och överklassen hade fått i Finland, kunde Finland administrera och utbilda sig själv. Det behövdes ingen rysk hjälp. Finland var ingen underutvecklad avkrok i det ryska imperiet Hade Finland inte haft sina egna lagar och egen administration - så hade tsaren givetvis omedelbart infört ryska lagar och rysk administration.

Då kampen hårdnade mot förryskning och förtryck, då de finsknationella känslorna väcktes under den antiryska kampen - var det svenskutbildade finländare, många var finlandssvenskar, som skapade den finska kulturen och det moderna finska skriftspråket och dess grammatik. Denna strävan till det finska uppmuntrades även periodvis av ryssarna, eftersom den förde bort den finska nationen från det som var svenskt. Därför blev ju också Helsingfors den nya huvudstaden - på betryggande avstånd från Sverige. Visserligen hade Helsingfors grundats av Gustav Vasa, men nästan hela staden hade brunnit ner under kriget - så där kunde skapas något helt nytt och ryssinfluerat och det skapades under ledning av de finlandssvenska gustavianerna Ehrenström och Armfelt.

På detta sätt kan vi se hur personer med svensk bakgrund är med i ledningen bland dem som formar, skapar och försvarar den finska nationen, som blev så stark att den orkade stå emot alla svåra prövningar som kom under 1900-talet.

Ja, nu har ni fått en riktig historielektion - men det är bara för att ni inte ska tappa ert minne, inte glömma att Finland har varit och är ett land med två kulturer och detta gäller alla dagar på året inte bara den 6 november. Men den här dagen kan det ju vara särskilt lämpligt att påminna sig hur inflätat det svenska och det finska är i varandra genom nära tusen år av historien.

Det svenska är i själva verket så inflätat i den finländska historieväven - att skulle man kunna dra ut det svenska, som man drar ut en tråd, så skulle den finländska väven helt rasa samman.

Man kan således vara både svensk och finne.

Låt oss aldrig tappa detta minne.